Åtta små & två stora

I går hade vi en händelserik dag kan man nog säga...

Barnen tjafsade och bråkade och skrek och bökade hela dagen... Försökte få dem att hjälpa till och det var gnäll för det med.... sedan bråkade äldste sonen med pappan, som var på väg för att äntligen hämta hem vår bil från verkstaden. Sonen var arg och slängde en innebandyboll på fönsterrutan när pappan var utanför - den gick sönder, fönstret alltså!! 8 åringen får ta lillprinsen på 1 och leka i hallen uppe medan jag plockar upp glasbitar i vardagsrummet och dammsuger bort alla rester...

Just när jag är klar kommer hon springande, men en liten kille som illvrålar och har blod i hela ansiktet. Jag får nästan panik, hittar tvättlappar och börjar tvätta för att se vart det kommer ifrån. Det visar sig vara ett jack i pannan denna gång (har varit tänderna innan), 2 cm långt och det ser djupt ut. Jag ser ju att vi måste in... Men maken är ju i grannstaden 2,5 min bort och jag har inte bil. Ringer hem honom, han är precis vid verkstaden, så han lämnar hyrbilen där och skyndar hem. Jag gör oss i ordning och ringer akuten.

Jag gillar inte att lämna barnen hemma själv, annat än när jag handlar på affären en halvtimme. Men vi har ingen barnvakt och grannarna var inte hemma just då. Jag förmanar barnen och låter de stora (13 och 14 år) ta hand om de små, äldste sonen får fixa mat åt dem.

Vi åker vis 18 och är hemma strax efter 21. Då har de ätit, städat upp, plockat och städat bäst de kan runt om. Släck alla ljus och tänt värmljus i kök, hall och vardagsrum. Och de har klarat sig allihopa, tydligen kan de vara sams när det verkligen gäller...

Vi hittade kameran i skötväskan när vi väntade på läkaren, så vi passade på att skaffa bildbevis...

Lillsonen kommer hem med limmat jack i pannan. Läkaren ville sy, men sköterskan tyckte det skulle gå att limma... och det är ju en hel del lättare om man säger så. Det var ett fint rakt jack, om än lite djupt.

På väg hem från akuten...med snuttefilten i munne och limmad jack...

Behöver lite gröt innan han fick sova när vi kom hem...kolla blicken, ser nästan skräckslagen ut!!

Man kan säga som så att jag var rätt slut när sedan lugnet var tillbaka...

Hittade ett mail jag skrev då jag berättade om lillebrors ankomst..., kanske har några av er läst det innan, och andra är totalt ointresserade, men här kommer det i alla fall - hela förlossningsberättelsen och lite till:

Det blev en prins! :)

Hade ju tid kl 7.30 på förlossningen tisdag 1 april för en ny bedömning. Kände dock att jag var tveksam till igångsättning just denna dag, jag ville inte välja en sådan dag... Vaknade 5.30 av att jag kände av en liten värk. Inte mycket, men ändå...efter 4 minuter kom en till...och så håll det på. Tänkte att nu _kanske_ det är på gång. Hade jag inte haft tiden på förlossningen hade jag ju inte åkt in, för det gjorde ju inte ont och var mer som förvärkar. Men nu steg hoppet i mig, hade ju inte haft förvärkar på länge, och dessa kom ju och gick - så kanske...

Väckte maken efter jag hade duschat och sa att var lite snabb, för kanske det är på gång - vilket ju fick upp honom i en fart :) Så var det att få upp de 4 minsta barnen och ta fram kläder och klä dem. När jag hade haft dessa småvärkar i 45 minuter och de kom ungefär var 4-5 min (fast var väldig korta) kände jag mig något säkrare. SMSade fritidsfröken och frågade om vi kunde komma 15 minuter innan (skulle ha lämnat 7), kände att jag inte vill chansa några minuter.

När vi åkte hemifrån strax före 6.45 var jag inte längre tveksam på om det var på riktigt, då kom en sån värk som man stannar upp och pratar. Inte jätteont, men den kändes verklig på något sätt.

Lämnade barnen och åkte sedan in på förlossningen. Var väl inne strax före halv åtta, och sa att nu behöver jag ingen bedömning, det har börjat av sig själv. Fick en rum och och blev kopplat till CTG maskinen. Värkarna kom rätt regelbunden var 5 minut, men gjorde inte mera ont än jag hade haft förvärkar innan, så det gick bra. Men jag var kissnödig hela tiden och ville inte sitta med maskinen på.

Vid 8 ville de koppla till mig igen, men jag sa att jag gärna ville att de kollade hur öppen jag var först. Kände att det började trycka ner lite och ökade på en aningen, och ville ha koll på läget. Fick lägga mig i sängen och sedan kollade barnmorskan. Hon hade en student med sig, som också skulle kolla, så BM sa inget förrän hon hade kollat också. 7 cm öppen och helt utplånad cervix med stor buktande hinnblåsa var resultatet. När vattnet går kommer nu bebisen sa de.

Nu tryckte det på och började göra ont. Jag fick stå brevid sängen med en "gåstol" och fick lustgas om jag ville. Tog den och ville prova, men orkade inte hålla iden, ville hålla i stolen i stället, så jag slänge den direkt. Sedan stod jag där ett tag och BM höll den där runda grejen från CTG på magen för att kolla hjärtljuden. Sedan kändes jag det där trycket mot ändtarmen och tänkte nu är det dags, klockan var väl 8.15 eller så, då hade jag haft ont i mellan 10-15 minuter enbart!!

Hade pratat med BM om att ligga på sidan och föda, aldrig provat det innan. Men nu blev det som vanligt. Upp så sängen bara, och min enda tanke är _ut med bebben_ så det blev halvsittandes i sängen - igen :). Jag kanske var lite för ivrig att krysta (har sätt för många amr. förlossningsprogram, ni vet, dra till sig låren och push 1-2-3-.... :)) så BM sa åt mig att hålla igen lite och bara flåsa. 8.20 gick vattnet och sedan var det ett par - tre krystningar så var bebben ute 08.22. Vilken känsla!!!

Han hade bajsat i fostervattnel så han var lite grön i håret och lite här och där. Men det var ingen fara (återigen har jag sätt för mycket på riskförlossnings program från USA där bajs i vattnet är -väldigt- riskfyllt)

Och sedan blev jag fixerad vid könet. Har ju vetat de sista 5 barnen, så då har man mer varit upptagen om _vem_ det är, nu blev det lite _vad_ är det. En gosse - det kändes då helt perfekt!! Och det nästa jag såg var att han hade sin pappas klyft i hakan, den har inga av mina andra barn. Och massor av mörkt hår - rätt så långt, och mycket mörkare än de andra barnen haft. Helt underbar, så skönt att det var över. Perfekt avslutning på barnafödandet ;)

Men tuttig var han inte. Mina andra har börjat tutta mer eller mindre direkt och varit som iglar, men han var nöjd ändå. Det tog nog nästan en timme innan han ville ha bröstet, och sedan sov han nästan hela dagen.

Första natten gick också bra, fast han ville bara sova på mig, så jag sover ju inte då så bra, Nästa dag kände jag mjölken rinna till lite mera och han började bli lite mer intresserad. Men först andra natten började han bli igel...mellan 1 och 5 fick jag knappt blund för ögat, han var aldrig nöjd och mina bröstvårtor tog rejäl stryk - Fy vad ont det gör!!

Sedan gick det rätt bra i går med amningen tyckte jag, men särskilt på ena bröstet blir jag helspänd och förvriden när jag ammar - känns som om man vill ge upp direkt så ont gör det, men det går liksom på något vis.

Denna dagen åkte vi hem. Först var det PKU testet, de provade i handen, sedan i armväcket med det blev inget bra innan en annan BM provade i huvudet. Det såg faktiskt ut att vara det bästa, han reagerade inte på sticket och man behöver ju inte hålla fast. Skrek gjorde han när BM råkade lugga honom lite i kalufsen med gummisnodden. Och så fick han två sprutor sockervatten och smuttade tillfreds och gapade högt :)

Sedan blev det ett bad och påklädning av hemstickade kläder från mormor i Norge innan vi för hemåt. Första stopp var Lindex, där jag sprang in och grabbade lite kläder, kan ju inte vara naken heller ;) Och sedan åkte vi till några vänner som bjöd på lunch och kaffe innan klockan var så mycket att vi skulle hämta barnen på fritids och dagis.

Sedan var det INTE lugn och ro. Alla vill hålla och klämma och känna...man får säga till på skarpen att han faktiskt behöver att få vara i fred när han sover, men det lugnar sig nog med tiden när de inser att det enda en bebis gör i början är sova, äta och bajsa typ ;) Massor av vänner av barnen kom in och tittade och han blev givetvis väckt flera gånger. Och på kvällen fick svärmor komma och titta och äta lite tårta.

Hade inte gjort ordning vaggan så jag bestämde mig för att sova på soffan nere och ha honom i vagnen brevid. Och det var jag glad för, annars hade vi nog väckt de flesta i huset, för natten var INTE rolig.

Efter sista kvällsmålet somnade vi och sov några timmar, han på mitt bröst. Sedan vakande han och var hungrig. Jag la honom vid det ondaste bröstet, men han ville inte ha. Han skrek och skrek och jag tröstade och vyssjade. Klämde ut lite mjölk och masserade vårtan. Det var inte så spänd att han inte kunde få tag - om han bara ville prova. Munnen full med bröst men vägrade suga - skrek och skrek. Jag kände att han _måste_ suga, måste tömma bröstet, men det gick inte. Efter 40 minuter fick jag ge upp och ge honom det andra bröstet, vilket han då accepterade och drack väl en kvart och somnade sedan på mitt bröst igen. Sedan sov vi 2,5 timme till så, så var det dags igen. Nu var det ju ännu mer läget för det onda bröstet, det var ömt, gjorde ont och jag kunde känna många "hårda" fläckar. Han skrek och skrek...Gav upp lite tidigare och ville försöka med andra bröstet istället, och tänkte att jag får väl massera och lägga på något varmt och försöka få ut mjölk själv då. Men då vägrar prisen andra bröstet med!! Inget hjälper och jag blir förtvivlad. Han är ju hungrig men vill inte ha mina bröst!!! Det måtte ett 8. barn till för att jag skulle få problem med amningen tydligen!!

Efter 50 minuter så tog han äntligen det onda bröstet, sög i 10 minuter och slocknade...Det gjorde så ont att jag nästan grät, så jag var glad när han släppte taget kan man säga... Sedan sov vi en dryg timme innan alla barnen kom och väckte oss.

Jag gruvade innan amningen på morgonen. Började med det bästa bröstet och det var inga problem alls! Han sög och det gjorde bara lite ont. Men det andra onda bröstet läckte massor av mjölk under tiden, vilket nog är bra. Hela vårtan var förhöjd och hård och gjorde ONT.

Så snabbt apoteket hade öppnat fick Martin åka dit och köpa såna där bröstvårtskydd i silikon. Har aldrig provat dem, men hört att de kan hjälpa mot såriga vårtor. Så när grabben vaknade vid halv ett så fick jag prova att amma med sån på. Det var lite bökigt i början. Han blev arg och ville inte suga på denna lossas-vårtan. Efter ett tag började han suga, men blev arg för det kom inget...men sedan kom det, och då kom det så mycket så blev han arg för det. Och så blev det mjölk över allt och klet... Ni vet... Men det gick till slut rätt bra och han blev nöjd och smärtan gick inte ens att jämföra med hur den hade varit. Så nu känns det rätt OK i brösten. Klarar jag använda detta skydd ett par dagar så är det nog snart bra igen.

Nu ligger lillprinsen och sover framför köksfönstret. Fick besked om att han skulle "sola" i dagsljus för att han är lite blek-gul, skulle ligga i blöjan, men de vill han inte - han skriker och skriker, så han fick en liten body på sig i alla fall, är väl bättre än inget solande i alla fall.

Tar det lite lugnt i dag, men sedan finns ett och annat att göra, 3 dagar utan mamma hemma - hur tror ni det ser ut...suck... Det första jag gjorde i går var typ tvätta golvet i köket och plocka. Men jag får ju inte börja för snabbt heller, trots att jag känner mig rätt så pigg.

Hoppas ni alla andra också mår bra, här går man ju runt lite i ett lyckorus än så länge ;)

Förresten, för den som är intresserad...han var 4095 g och 53 cm lång och 36,5 runt huvudet. Och namn är vi inte överrens om. På min makes _kanske_ lista över namn jag har försökt med står Leon och Alwin just nu. Han har ratat Sixten, Leo och Theo, och jag har ratat Alfred och Zacharias ;) Inte lätt med många viljor, barnen vill ju också var med och bestämma. Edwin retar oss alla med att kalla honom Gösta just nu, så det måste snabbt namn så det inte bli en vana .... :)